Programkontorets 10-årsjubileum
Ingrid mötte mig på perrongen när jag kom med tåget från Västerås och efter att hon ätit lite Burger King-lunch promenerade vi i sakta mak mot Kungsbroplan. På vägen dit träffade Ingrid olyckligtvis på ett hål i asfalten
Hålet var väl inte direkt en kvadratmeter stort, men det låg i ett övergångsställe och det var tillräckligt stort för att Ingrid skulle snubbla och falla handlöst i gatan. Där låg hon och hade skadat sin vänsterfot och det gjorde fruktansvärt ont. Observera att jag inte tog fram kameran och fotograferade henne liggande där mitt i gatan, utan jag hjälpte, tillsammans med många hjälpsamma unga människor, till att flytta henne från gatan och in i hissen upp till kontoret vi var på väg till.
Där placerades hon på en stol utanför direktörens dörr. Foten placerades på resväskan och någon kom med is i en plastpåse för att kyla ner vristen. En kraftig stukning trodde nog Ingrid själv att det var.
Vi hade ju kommit dit för att mingla och knyta kontakter och för att titta på de projekt som presenterades. Ja, det serverades lite lättare förtäring.
Musikunderhållning var det visst också.
Floristutbildningen visade hur de komponerade vackra buketter.
Inte bara buketter förresten - blomsterarrangemang passar nog bättre att kalla det.
Det här Europatäcket tyckte jag var en bra idé.
Generaldirektören höll tal. Jag hörde inte vad han sa, men det gjorde nog ingen annan heller. Sorlet var öronbedövande.
Den på Ormkärrskolan så omtalade Fridaskolan hade en monter.
Jag försåg Ingrid med mat och dryck och trevligt sällskap hittade hon själv. En kollega från Gävle. De båda hade mycket gemensamt.
Ingrid ringde in sin son, som hon också tänkt hälsa på. Han fick gå till Apoteket och skaffa ett stödförband. Ankeln var vid det här laget väldigt svullen.
Det gjorde rejält ont att dra på förbandet.
Till sist återstod inget annat än att uppsöka en akutmottagning och det blev på St Görans sjukhus, som inte låg så väldigt långt bort. Sonen och jag följde med.
Jag försökte få låna en rullstol, men det gick inte. Ett par kryckor fick hon i alla fall låna.
"Incheckning"
Vi behövde inte alls vänta länge innan Ingrid fick lägga sig på en brits för att invänta att en läkare skulle komma och titta på hennes fot. Jag satt kvar hos henne drygt halvannan timme, men sen kom min "date" och hämtade mig och jag begav mig ut på stan.

Ingrids fot var "lite bruten", vad nu det kan tänkas betyda. Det har jag inte hunnit utforska ännu, men hon är nu i säkert förvar hos sin son och hans fru och jag är hemma i Västerås igen. Klockan är 23.56 fredagen den 13 maj 2005. Hm...